Jag hade alltid gillat skolan. Det var ungefär det bästa som någon skapat, tyckte jag när jag var mindre.

Men en dag så vändes allting upp och ner. Mitt liv blev som en såndär glaskula med vatten och glitter i, som man kan skaka på.

Det var som en jätte som tog upp den och skakade på den,

och inuti den så fanns mitt liv.

Det som gjorde allting så fruktansvärt det var skolan, eller rättare sagt, personerna i skolan.

Dom som gillade att göra mig illa. Både psykiskt och fysiskt.

Killarna slog mig. Retade mig. Kallade mig dumma saker.

Tjejerna kunde frysa ute mig. Men inte alla. Det fanns några få underbara personer.

Linnea, var en av dom. Den som alltid var med mig, den som var så snäll hela tiden.

Hon var den som jag var med efter skolan. Den jag lekte med på rasterna.

Och det bästa var att hon var min granne, så jag behövde inte gå ensam hem från skolan.

En dag när jag och hon lekte på skolgården på rasten i ett utav "klätterhusen" så kom killarna mot oss.

Vi hade fått höra av fröknarna att om dom kom och förstörde så skulle inte vi bry oss om dom.

Så vi gjorde precis så som dom sa.

Vi struntade i dom, låsades som om dom inte fanns.

Så när dom kom närmare huset så låsades vi som om det fortfarande bara var vi där.

Killarna hoppade framför oss, och kastade iväg pinnarna som vi hade som bestick, och dom rev sönder och kastade iväg löven och stenarna vi hade som tallrikar.

Vi sprang och hämtade dom och svarade inte när killarna pratade med oss. För vi trodde dom skulle gå då.

Men det gjorde dom inte.

Efter en stund så frågade en utav killarna som hette Jakob mig såhär: " KAN DU INTE PRATA ELLER? "

Jag tittade upp på honom och suckade, sen fortsatte vi leken.

Han skrek till mig att svara, så jag reste mig upp och sa: "Jo jag kan prata, men jag har inget att säga till dig just nu, Jakob."

Jag sa det i en lugn ton, och satte mig sen ner igen och fortsatte leka med Linnea.

I ögonvrån såg jag att Jakob gick bakom ryggen på mig, men jag trodde att han skulle gå iväg och låta oss vara.

Hans kompisar fortsatte kasta iväg och förstöra för oss, men vi gjorde samma som förut, vi sprang och hämtade det igen, eller så låsades vi som ingenting.

Plötsligt kände jag hur det snörpte till runt halsen.

Jag vände lite på huvudet för att försöka se vad det var som drog i min luva.

Jag fick se Jakob stå där med luvan på min jacka i handen. Men jag hade inga knappar eller liknande på luvan, så den låstnade inte från jackan.

Det blev svårare att andas, och jag försökte resa mig upp för att göra så det slutade göra så ont, och att jag skulle kunna andas igen.

Men han sa till hans kompisar att hålla mig nere.

Linnea skrek när hon såg att jag blev vitare och vitare i ansiktet.

" Släpp henne, släpp henne " skrek hon gång på gång.

Men dom släppte mig inte.

När jag precis började känna att jag snart skulle dö och att allt bara blev snurrigt och svart framför mig så skriker Linnea högt som tusan och Jakob släpper av ren förskräckelse.

Linnea hjälper mig upp och vi börjar springa därifrån.

Jag känner att benen börjar domna under mig, och att allt bara blir svårare att se.

När Linnea tar tag i min hand och säger till mig att dom kommer närmare så blir jag så arg på allt, så jag ökar farten yttligare.

Vi gömmer oss bakom musikskolan och vi hör att dom letar efter oss. Men dom var inte smarta nog att kolla där vi hade gömt oss.

Efter en stund så ringer det in och vi är tvungna att gå tillbaka till lektionen.

Det var första gången dom slog mig. Men det fortsatte varje dag.

dom gjorde illa mig, men dom gjorde inte Linnea illa. Det var det som var konstigt.

Det var alltid så att vi var tvungna att gömma oss, och ibland hade vi tur att dom inte hittade oss, om dom gjorde det så blev det inte kul, då fick man hoppas och hoppas på att en lärare eller att en snäll elev som var äldre än oss kom och sa till dom. 

Annars så slog dom mig.

Jag fick sår, överallt.

Men dom slog mig precis sådär lagom att det inte blev riktigt allvarligt.

Fast det gjorde ändå förskräckligt ont.

Jag fick alltid komma på anledningar till varje blåmärke, skrubbsår eller liknande, att jag hade snubblat i trappan, trillat med cykeln, att jag hade trillat på rasten, eller rivit mig på något.

Alla gick på det. Ingen frågade något mer.

Linnea sa många gånger att vi skulle säga till en vuxen, men båda visste att det inte skulle hjälpa, för vi hade sagt till några gånger innan att dom slogs, men det slutade likadant varje gång, killarna blev argare och slogs ännu mer, eller så sa lärarna att dom skulle prata med killarna, men det slutade alltid med att lärarna inte visste vem dom skulle tro på, eftersom killarna sa att dom absolut inte hade slagit mig.

Att bli slagen blev en vana för mig.

Men en dag så läste jag i någon tidning, om en kille som hade haft det som mig, och han hade inte heller vågat säga ifrån, men en dag så sa han till dom som slog han, att dom skulle sluta, och märkligt nog, så gjorde dom det.

Jag tänkte prova samma sak, så en dag efter slöjden när jag skulle gå tillbaka och hämta min väska och sen gå hem, så kom killarna som vanligt bakom mig och sparka mig, eller kastade pinnar på mig osv, då vände jag mig om och skrek att dom skulle sluta.

Jag sa att dom antagligen var helt dumma i huvudet eftersom dom aldrig slutade.

Det blev inte den avslutningen som jag trodde, det slutade med att dom jagade mig hem och puttade ner mig på asfalten.

Ingen granne såg, eller hörde mitt skrik.

Antagligen så ville dom inte höra.

Jag satt på mitt rum i timmar och bara grät av sorg och smärta.

Efter en stund så kom min mamma hem och kom in på mitt rum, jag berättade allt, för jag orkade inte mer.

Mamma grät hon också, och när pappa kom hem så berättade hon allt för pappa, för jag var för trött.

Pappa ringde till skolan och skällde ut lärarna, och sa att dom inte hade någon koll på vad som hände i skolan eller på rasterna.

Det blev ingen förändring, killarna fortsatte slåss ändå.

Efter ett tag blev pappa så trött, så han började leta jobb i en annan stad.

Han fick ett jobb tillslut, och nu har jag gått på en annan skola i snart två år.

Det här höll på i 3-4 år.

Det är inte okej.

Gör inte som jag, säg ifrån mycket tidigare.

Gör allt du kan för att då som att sluta.

Och prata med någon vuxen som du vet lyssnar på dig.

 

Ingen förtjänar att bli slagen.

Jag har ärr på mina armar och ben, som påminner mig varje dag.

Men jag har blivit lite starkare på något sätt av det här, och jag har kommit närmare min mamma och pappa så något gott har kommit från det här.